« on: September 28, 2009, 02:14:47 PM »
Logg 2009-07-01
Den som ändå haft ett stop öl, kanske ett helt fat! Lite Månbäska skulle sitta fint nu – det är svettigt jobb att döda monster.
Så tänkte Tinmon när han spanade in i den huggna tunnel där vattnet rann ut. Var det inte lite ljust där borta? Dinah täckte lyktan och spanade och hon såg också ljuset i tunneln. När övriga hade hunnit ikapp begav vi oss iväg i den rymliga tunneln. Rymlig för gnomer vill säga...
Tunneln löpte rakt på med enstaka små avstickare åt höger och vänster i form av alkover där vattnet skvalpade runt. Det enda intressanta vi hittade var en öppning i taket som vi inte nådde upp till och som det i vilket fall hade varit svårt att komma in i. Efter ett tag kom vi fram till mynningen och vi kunde se bergen i bakgrunden och våra blickar följde vattnet när det rann nerför det branta stupet.
Vi var nu nedanför den delvis raserade byn men kunde inte komma vidare. Efter att ha återvänt till det översvämmade rummet där Ruriand trampade på något. James hjälpte till att plocka upp vad som verkade vara en stridsyxa med dvärgrunor! Till slut lyckades vi tyda inskriptionen: »För lång och trogen tjänst» och Varokell. Det verkade ju lite konstigt att den låg där men dvärgar hade ju varit med och hjälpt till med bygget.
En grundlig undersökning av rummet visade ingenting så vi tvingades ge upp för dagen. När vi vaknade morgonen efter lyckades vi mäta in var tunneln gick under byn och vi hittade luckan vi sett. Utanför huset vi märkt som #18 på vår kartskiss. Det gav dock inget särskilt.
Vi hade ju funderat på det här med »ärofull viloplats» för reliken som ju är kraftfull. Man behövde ju också »kanalisera kraften» som det står i brevet. Man undrar ju om det inte var någon som märkte den där tröttheten.
Kan ju vara den som orsakade olyckan?
Efter att ha funderat på lämpliga ställen letade vi oss så småningom tillbaka till kyrkan eller klosterruinen. Det fanns ju ingen grotta när reliken begravdes så det vore väl det naturliga stället? Den här gången hittade vi en nedgång eller trappa vid altaret. Där fanns det enkla träkistor längs väggarna. Ett marmorbord i mitten av rummet ledde snabbt tankarna till offerriter.
En gång ledde norrut och i en korsning ser James ett rum med kistor som sprängs och ut kommer otäckingar! Tinmon ropar åt alla att backa men James hinner inte undan. Trång, mycket trångt och lite förvirrat läge så vi får rejält med pisk innan vi gemensamt klarar situationen med extra ljus, lite vargar och annat...
Nu var det inte slut där utan vi hittade strax stensarkofager under träkistorna! Bara ben och stoft i dessa så vi beslutar oss för att gå vidare i riktningen där vi bedömer att altaret finns. Då hittar vi först fler träkistor. Nästa rum innehåller tio stensarkofager – numrerade med romerska siffror. Det är överbelamrat men enbart sarkofagerna är numrerade.
Vi går genom en gång innan vi kommer till nästa rum. Mer numrerade stensarkofager men nu även med vittrad text. Vi undersöker rummet och det som är i utan att hitta något. Vi vänder därför tillbaka och går i stället gången som leder bort från altaret. Inget där heller.
Åter till det stora rummet och sedan in i ett litet rum där sarkofager numrerade I-X finns staplade. Nästa rum är en skol sal med tänkespråket »Fråga, undersök, lär, vila i frid». Letar men förgäves. Gången utanför? Leder ingenstans men skulle kunnat fortsätta.
Dinah upptäcker att numret är en knapp. Kartan visar ju III-V-II-IX så om vi provar det borde locket på kistorna öppnas om siffrorna är de rätta? När de öppnas kommer det bara ut tråkigheter: skelett som ger sig på James. Han har inte en bra dag utan däckar av första smällen. Läget ser mörkt ut.
Då kommer Tinmon in i ett bra flyt och arbetar sig igenom raden av skelett långsamt men säkert. Under tiden, bakom Tinmon låter det som om det är lite jobbigt.
