Loggen igen, oblodig och uppdaterad.
Tack för anmärkningen, Daniel.
Gruppen står i en krypta. Där finns en dold gång bakom en sarkofag. Thornbush lägger första förband på Rurian.
Vi har undersökt en del rum. Det har gått ett par timmar. Gruppen diskuterar vad vi ska göra härnäst. Vi har gått upp till marknivå i kyrkan. Vi tror att det finns en gömd artefakt här någonstans. Men vi tror också att det kan finnas onda ödlemänniskor kvar. Men vi har letat igenom hela området. Det ryker från lägereldarna efter ödlemännen. Vi diskuterar var vi ska slå läger för natten.
Gruppen slår läger vid huset utanför grottingången och bäddar ner Rurian och mig. Natten förflyter lugnt och jag och Rurian vaknar. Rurian helar sig själv och Thornbush och Rurian helar mig. Jag blir nästan helt återställd. Vi äter frukost av den medhavda provianten.
Sedan går vi ner i underjorden igen i kyrkan. Vi går genom gången bakom sarkofagen. Längre fram hörs vatten som porlar. Där finns också ett hål i stengolvet. Jag tittar ner och ser vatten som porlar åt höger.
Längre fram i gången börjar vi gå i vatten. Rakt fram finns en granitskiva som går ner från taket. Thornbush vadar ut och känner ett sug vid knäna . Vi binder ett rep runt honom och han simmar in under skivan. Vi drar och drar och får upp honom efter att han sugits in under skivan och in i en massa bråte på sidan.
Jag går tillbaka till hålet i golvet och börjar slå med hjaltet på svärdet runt hålet för att göra det större. De andra undersöker skivan i slutet av gången. Tinmon sätter sig på Thornbushs axlar och kollar runt skivan. Den verkar sitta fast i taket. Rurian mumlar något och plötsligt börjar hans huvud att lysa. Vi firar ner honom i hålet i golvet och väl där nere känner han igen sig. Gången går från grottan som vi har varit i förut. Vi firar upp honom igen. Vi kliar oss i huvudet och konstaterar att vattnet i gången kommer från det inrasade berget. Vi går igenom breven och kartorna som vi har med oss. I ett av breven står det om Varokell, en gnom som med hjälp av dvärgar, försökte utnyttja vattenkraften. I ett annat brev talas det om reliker som är väl inkapslade, heliga och som har stor kraft. Vi kliar oss i huvudet igen.
Vi går tillbaka till sarkofagrummet. Här finns, eller fanns i alla fall innan skelettattacken, 14 numrerade kistor med vittrad text på. I ett annat rum finns resterna av tio kistor som också är numrerade. Jag går loss på kistorna så benrester och träfliser ryker. Inga reliker syns till och Rurian verka tycka att det var en synnerligen dum idé av någon anledning.
Vi går tillbaka till gången med skivan. Jag tar av mig min rustning och simmar in under skivan. Jag tar mig upp på andra sidan efter att ha kämpat med vattensuget som vill dra mig mot bråten som verkar täcka en gång åt höger som verkar fortsätta in mot urberget. Thornbush tar tag i repet som jag har knutit runt kroppen och jag hjälper till att hala upp honom på min sida av skivan. Vi börjar rensa bråten med våra vapen. Vattnet forsar iväg i hög fart och jag lyckas precis få tag i Thornbush i håret innan han riskerar att försvinna iväg. Jag drar upp honom igen. Nu har vattnet forsat undan och resten av gruppen kan ta sig in under skivan till vår sida. Jag och Thornbush kränger på oss våra rustningar igen. Jag tar mig fram i gången som verkar ljusna längre fram. Plösligt sätter jag foten i ett hål med vassa stålfjädrar. Gången innehåller en fälla! Gruppen upptäcker dock att det finns smala avsatser på vardera sidan av gången och vi delar på oss. Jag och Reginald går först, som vanligt, på varsin sida.
Plötsligt tippar stenen som vi går på och väggarna bredvid oss åt sidan och jag ramlar åt sidan. I korridoren har nya väggar glidit ner från taket där de förra stod. Thornbush tar sig framåt i mitten av gången. Där finns inte längre några hål med stålfjädrar och golvet är av sten och inte gips. De övriga försöker lyfta upp väggen på Reginalds sida. Jag lyckas få upp väggen på min sida och kommer ut. Tillsammans hjälps vi sedan åt att lyfta upp väggen på Reginalds sida så han kommer ut.
Vi fortsätter framåt i gången. Längre fram ser vi ett svagt ljusskimmer. Vi kommer fram till en stor sal. Jag går först. Det är fullt med pelare överallt. De är vita på insidan och svarta på utsidan. Längs väggarna finns mosaik föreställande scener med dvärgar och gnomer. Målningarna verkar röra sig. Ljuset kommer från en sol i mosaiken. Vi hör viskningar. Det låter som om någon säger ”ovärdig” och ”inkräktare”. Dinah går upp på en avsats som löper runt salen och då dyker det upp dvärgar runt oss. Två av dem har lite finare rustning än de andra. Dinah och Thornbush blir skräckslagna inför åsynen av en av dessa. Thornbush mumlar något och plötsligt dyker en brinnande ring upp runt en av dvärgarna som brinner upp direkt. Rurian ber en bön om skydd mot onda makter.
Plötsligt hörs ett hemskt skriande läte från den av dvärgarna som har finast rustning och som ser ut som en kung, och Jag, Dinah och Tinmon grips av panik och känner att vi bara vill fly därifrån. Den andra dvärgen med fin rustning ser ut som en kapten. Han får in en träff med sin yxa på Reginald. Dinah flyr från rummet och trampar rakt genom gipsgolvet och gör illa foten. Rurian blir träffad av en yxa och Reginald får två hugg mot sig. Thornbush blir också träffad av en yxattack. Reginald blundar och mumlar något och börjar plötsligt sväva upp mot taket. En av dvärgarna svävar upp bredvid honom och får in en ny attack på honom.
Tinmon flyr tillbaka i korridoren som vi kom ifrån. Även han sätter foten i ett hål och gör illa foten. Thornbush koncentrerar sig och flyttar eldringen till en ny dvärg som försvinner i lågorna. Han försöker även få in en attack med sitt spjut på en till dvärg men denne hinner ducka undan.
Rurian retirerar och mumlar något och en varg uppenbarar sig. Den hugger direkt mot en dvärg som försvinner i ett blått skimmer. Då svävar dvärgkungen upp och hugger mot Reginald som dock lyckas undvika attacken. Jag fortsätter panikslagen att fly ner längs korridoren som vi kom ifrån. Dvärgkaptenen svingar sin yxa mot Thornbush och en annan dvärg hugger mot vargen som kvidande drar sig undan med blod rinnande i pälsen. En till dvärg hugger mot djuret och en annan dvärg hugger mot Reginald som faller blödande till marken.
Tinmon flyr vidare längs korridoren. Thornbush knäböjer vid Reginald och lägger sina händer mot såren som sluter sig. Reginald har än en gång undgått dödens käftar. Thornbush vänder sig i vrede mot våra fiender och styr eldcirkeln runt kaptenen. Vargen hoppar och biter mot kungens strupe. Han får in en rejäl träff och blir för en kort sekund hängande i luften med sina käftar djupt inborrade i kungens hals. Rurian hugger med sin märkliga dvärgyxa mot kaptenen men den verkar bara gå rätt igenom honom.
Jag har börjat få kontroll över mig själv igen och börjar nu, full av skam och beslutsam om att ge igen mot våra fiender, ta mig tillbaka mot stridsscenen. Kungen hugger mot Rurian som knappt kan hålla sig på benen längre. Men även Dinah har kommit över skräcken och börjar ta sig tillbaka. Reginald blir träffad av en yxa och faller återigen livlös till marken. Tinmon har repat mod och söker sig beslutsamt tillbaka. Thornbush knäböjer återigen vid sin kamrat Reginald och lägger sina händer mot såren. Reginald slår upp ögonen för andra gången. Rurian ber till sin gud och kraften börjar komma tillbaka till honom. Kungen fortsätter envetet att hugga mot Reginald som faller ihop en tredje gång.
Nu är jag tillbaka i det upplysta rummet. Jag springer för allt vad benen bär och stöter mitt svärd mot kaptenen. Även Dinah kommer in i det upplysta rummet. En av dvärgarna hugger mot Thornbush och river upp ett stort sår i hans sida. Jag blir träffad av ett hugg från dvärgarnas underliga yxor som verkar gå igenom rustningen som om den inte fanns. Reginald ligger blödande mitt i rummet. Tinmon får in ett slag mot en av pysslingarna. Thornbush lyckas ta sig ner på knä bredvid Reginald en tredje gång och ännu en gång räddas han tillbaka från den andra sidan. Sedan styr Thornbush sin eldcirkel ännu en gång runt kaptenen som försöker göra allt för att undvika lågorna. Nu höjer Rurian sina händer i luften och verkar be en riktigt kraftfull bön. Flera av de kvarvarande dvärgarna faller ihop och försvinner i tomma intet. Kungen står ensam kvar och får in en träff med sin yxa på mig. Dinah försöker i ett obemärkt ögonblick ta sig runt honom men missar med sin attack. Reginald lyckas ta sig upp i knästående och mumlar något. Tinmon försöker också ta sig runt kungen och få in en attack men fienden verkar ha ögon i nacken och duckar i sista sekunden. Thornbush får dock in en träff med sitt långa spjut. Rurian har nu fått upp sin båge och skjuter en pil mot kungen som försvinner i ett isblått skimmer.
Vi står kvar alla och pustar ut. Runt oss rör sig fortfarande mosaiken i nya märkliga mönster. Vi studerar pelarna runt oss där vi står med sänkta huvuden efter den hårda striden. Titta, säger någon och pekar. Händer och ansikten dyker upp på pelarna men försvinner sedan inför våra ögon. Rurian lägger sina händer på Reginald som kippar efter andan med slutna ögon.
När kraften åter fyllt Reginalds kropp så går vi framåt. Vi kommer in i två rum. I ena rummet ligger det roströda klumpar över hela golvet. I det andra rummet står det flera ässjor. Det glöder hett från dessa. Rurian petar i en av ässjorna och plötsligt så hoppar det ut en liten figur ur glöden. En fruktansvärd värme omger honom. Tinmon får in ett slag med handen på figuren. Dinah plockar fram sin slunga och skickar iväg en sten mot figuren. Thornbush stöter fram med sitt spjut. Reginald avvaktar medan jag snabbt går fram och måttar ett hugg med mitt svärd. Detta smälter dock av den höga värmen och jag ser med fasa på metallklumpen som tidigare var min förtrogne!
Gruppen inser att här är fara å färde och vi retirerar snabbt ut därifrån. Vi går in i ett annat rum som gränsar till den upplysta salen och kommer in i en matsal. Det verkar inte finnas något av intresse här och vi fortsätter in i dörren mittemot. På väg in i denna korridor lägger Rurian märke till att de båda pelare som flankerar ingången skiljer sig från de andra. De är svarta och röda istället för svarta och vita. Vi skådar in i korridoren. Dinah tar sig försiktigt in i gången och håller ögonen öppna efter fällor. Längs väggarna finns stavar av silver och så fort hon träder in så börjar de rotera. Korridoren blir plötsligt ett brinnande inferno och hon kastar sig snabbt tillbaka in i salen med lågorna brännande runt sig.
